Känslan av att spela live

Gästblogg av: Moa Lenngren
Foto:Yukiwada Fotografie

Jag tror jag talar för de flesta när jag säger att en riktig adrenalinkick behövs då och då för att sätta twist på, men framförallt orka med, en intensiv vardag. En del kör alldeles för snabba bilar, en del går på sjukt svettiga spinningpass och en del bänkar sig framför sin favoritmatch och skriker högt tills grannarna flyttar ut. Men jag kliver upp på scenen, finner min plats i strålkastarljuset och drar ett par solon på min elgitarr. Den ultimata pirr-i-magen-känslan kombinerat med friheten att kunna uttrycka sig utan gränser – det kallar jag adrenalinkick!

Hur mycket jag än tänker på det, så finns det nog egentligen inte någon förklarlig anledning till varför jag började spela i band från första början. Jag och ett gäng kompisar började ta lektioner på musikskolan tillsammans, så som kids gör ni vet, när vi gick på mellanstadiet. Men något år senare kände vi någon slags naturlig utveckling till att faktiskt starta ett band av det hela. Snabbt gick vi från att mima till Nanne Grönvall-låtar hemma på rummet till att planka covers från diverse metalband och färga håret i otaliga färger.

Det som gör mig mest förvånad men också lite stolt, är hur hårt vi faktiskt gick in för vårt band och för de starka relationer som det medförde. Även när vi blev något äldre och alla våra klasskamrater gjorde tonårsrevolt och smet ut på fester varje helg, då stannade vi istället hemma för att repa hela nätterna långa. Det var det absolut bästa vi visste. Att få vara i vår frizon och få skapa. Det var det vi såg fram emot hela veckan.

Att spela inför publik var det väl inte på riktigt tal om sådär tidigt. Men vi drömde alltid om att få åka på turné och spela på stora festivaler. Tillslut började vi försöka höra oss omkring bland vänner och äldre syskon om hur det egentligen kunde gå till att boka in ett gig. Tidigare hade vi uppträtt på skolavslutningar och skoldiscon här och där, men det där med att få tag på en riktig scen med riktigt publik hade vi lite dålig koll på. Då fick vi plötsligt ett tips av vår lärare på Musikskolan att det fanns ett evenemang kallat Hyena, där olika lokala band kunde få möjlighet att spela, som arrangerades varje fredag på Kulturhuset i Skövde. Vi ansökte direkt, fick en plats och hjälp vad mycket folk det kom! Det här måste varit i slutet av 2008, ni vet den där tiden när folk gick på konserter utan att ha den blekaste aning om vilka som skulle lira? Jag tror inte ens vi hade någon facebooksida då, och ändå var det smockat i hela lokalen. Dessutom – drogfritt! Det är svårt att tro idag, tio år senare, när folk är lite mer kräsna kring vad de väljer att gå till. Kanske för att utbudet av aktiviteter är så mycket bredare.

Från denna allra första spelning fram till nu har vi lyckats nå många av våra drömmar som vi aldrig trodde ens var möjliga. Med mycket jädrar anamma, skinn på näsan och en stor dos med engagemang har vi helt på egen hand, utan varken bolag eller managers, tagit oss till de fetaste scenerna som Sweden Rock Festival, Peace & Love, Putte i Parken m.f.l., fixat in oss på TV och radio, fått vara med om otroliga möten, skaffat oss fans världen över och förmodligen det galnaste av allt – i höstas betade vi av en helt otänkbart fet turné i Sydkorea! Allt det här, skapat från ett intresse.

 

Foto:Joakim Björklund

 

Det är så himla viktigt att få följa och utvecklas inom sina intressen.

Jag har verkligen blivit till den jag är tack vare den här möjligheten. För er som tycker att stå på scen är det värsta som finns, att luften liksom täpper till i lungorna och att hela nyllet blir knallrött. Att knäna börjar ge vika och en kräkincident inte känns så långt bort längre. Jag har också varit där, och är faktiskt ganska ofta fortfarande. Men att få kliva upp i rollen som musiker, tillsammans med mina likar, möta publikens förväntansfulla blickar, med känslan av att nu ska vi få kicka ass och det finns inget annat som betyder mer just nu, det är det mest frigörande och häftigaste känsla som finns! Som att hoppa från högsta trampolinen eller köra i 200km/h. Jag är otroligt tacksam att kunna göra det jag älskar. Men det är inte bara ett band som krävs för att göra en konsert. Utan publiken, arrangörer, tekniker och andra eldsjälar så hade det här aldrig varit möjligt.

Detta var en gästblogg av Moa Lenngren, gitarrist i bandet Browsing Collection.